Före och efter ett fotografi

Jag missade först fotot. När mina närmaste diskuterade fotot av den treårige pojken som drunknat och flutit i land, frågade jag vilket foto de menade, och såg direkt på deras uttryck att jag missat något.

Senare förstår jag. Den tragiska bilden av grabben som ligger där på stranden kunde varit vilket barn som helst från ett svenskt dagis. Bilden går verkligen genom rutan hos Svenssons. Men ändå funderar jag. Kunde vi inte föreställa oss detta ändå? Behövs verkligen bilden för att väcka oss i vår välfärdsslummer och bristande engagemang för katastroferna. Vi borde ju förstå att om halva Syriens befolkning är på flykt undan krig och terror, så skulle ju vem som helt fatta att man vill till trygghet med sina barn och nära och kära. 

När jag var liten och hörde om förintelsen och satt och tittade i en atlas som man ofta gjorde då, fattade jag inte varför alla inte flydde undan nazisterna. Idag är det lättare att förstå. Alla stängde sina gränser. Bara ett fåtal kunde passera. Dog gjorde de miljoner som blev kvar och inte kunde fly, instängda, inte bara i en gaskammare, utan innan dess i ett land.

På den tiden kom bilderna efter. Då vaknade alla, samtidigt som en diskussion om förnekelsen växte. Hur kunde så många vara så omedvetna om så mycket?

 Var står vi nu?